.. hyllar jag mig själv lite faktiskt. Just av den anledningen för att jag är väldigt stolt. Stolt över mig själv, stolt över att jag stod ut och stolt över att jag klarade det.

 

Jag åker till gymmet, i vanlig ordning. Ställer mig på crosstrainern i 30 minuter. Helt slut i benen men känner att jag orkar lite till. Upp på gåbandet och börja vandra. 45 minuter var mitt mål. Eller egentligen så långt som mina fötter orkar. Då jag just nu sitter inne med 4 härliga skoskav. 45 minuter i alla fall. Efter 45 minuter börjar en man prata med mig (mer om det i ett annat inlägg) och jag forsätter gå. När han sedan tjötat klart, 30 minuter senare har jag gått i 1 timme och 15 minuter. Där och då känner jag mig väldigt grym. Har jag gått så långt och endast har ett par km kvar till milen så fortsätter jag att traska. Nästan två timmar gick jag i något lugnare takt än vad jag brukar (pga skoskaven) och jag nådde milen. 

 

Jag kan knappt tro det själv. Jag stod ut och gick en hel mil. Är första i mitt liv. Om man räknar bort alla mil jag gått under shoppingrundor, sightseeing mm.

 

I alla fall! Jag är stolt!!